Friluftsåret 2018, en liten frågestund

Anna kläckte en trevlig idé i soffan häromkvällen. Hon ville att vi skulle sätta ihop lite frågor till varandra om året som gått, och på det viset få lite spegling av vad som var viktigast för var och en under året, samtidigt som man ger den andre en chans att berätta lite om vad den tyckte var viktigt. Så – här kommer mitt inlägg, med de frågor som ställdes till mig.

Anna frågar: Vilket är ditt roligaste minne från cyklingen i år?

En av mina höjdpunkter från året som gick, och för den delen från hela mitt liv som MTB-cyklist upplevde jag i Sölden, Österrike. Jag har aldrig åkt utför bergssidor på det viset att man tar en lift flera hundra stigmeter och sedan ger sig utför på smala stigar som slingrar sig fram längs den branta sluttningen. Det gjorde ju inte saken mindre dramatisk att liften var en stor kabinlift och ingen liten sittlift som vi åkte i Järvsö Bike Park. Efter en dramatisk resa med kabinliften från vilken man hade fantastisk utsikt över flera spår, bland andra ett par svarta spår med flera hopp och gaps kom vi upp på toppen och ställdes inför det ödesdigra ögonblicket när man skulle genom den vackra stenporten och in på den smala slingrande stigen nerför.

Den vackra stenporten i Sölden

Mina tankar snurrade vilt! Hur skall detta gå? Stigen såg så mycket smalare ut sedd uppifrån där vi stod. Jag hade en liten snabb tanke på att åka kabinliften ner igen, lite som när vi stod med cyklarna på vulkanaskesluttningarna på Fuerteventura och vände tillbaka för att vi helt enkelt inte ville riskera livet. Jag tänkte sedan att hur svårt kan det vara??! Friskt vågat gav vi oss utför. Tydligare och klarare kan det inte framstå för en hur mycket ögonen luras i vissa vinklar! Efter trettio meter hade jag glömt hur det såg ut uppifrån, och efter hundra meter hoppades jag att det aldrig skulle ta slut! Det gick inte överdrivet fort, utan man kände att man hade full kontroll hela tiden! Efter nerkomsten kunde vi inte komma till liften tillräckligt fort!

Stigen slingrade sig nerför den branta sluttningen…

Sista dagen i Sölden kom regnet som en extra dimension i det hela. Det störde inte nämnvärt fast vi trodde att stigarna skulle bli väldigt slippriga, men vi var totalt nerskvätta av lera när vi efter flera åk bestämde oss för att kalla det en dag. Genomvåta kom vi tillbaka till husbilen och hängde upp kläderna på tork.

Erik frågar: Vad är bättre med din nya Canyon cykel än den gamla Whiten?

När jag var mindre frågade jag mig om det fanns cyklar med stötdämpare på eftersom andra tvåhjulingar som hade det till exempel mopeder och motorcyklar. Min pappa svarade mig att det nog kanske fanns men att de nog var ganska tröga att cykla med. Den känslan har suttit i sen dess och jag har inte känslomässigt tagit mig ifrån den föreställningen förrän jag faktiskt löpte linan ut och skaffade mig en egen fulldämpad hoj. Jag kan ju lätt säga att de gamla spökena kom helt på skam – en heldämpad hoj går precis lika lätt att cykla på som en odämpad! Det sköna är att man lättare passerar stökigare stenpartier och rötter när man cyklar på stigar i skogen. Dessutom kan man faktiskt stänga av dämpningen om man kör på landsväg eller i en pumptrack.

När man står och trampar går ju en del av energin åt att trycka ner dämparna i cykeln och resten går till transmissionen för att driva cykeln framåt. Stänger man av dämpningen går ju hela energin till framdrivning. På det viset blir det ju lite grann rätt i mitt gamla sätt att tänka, men egentligen mest känslomässigt, för kraften försvinner ju inte.

Min nya Canyon Neuron 6.0 med heldämpning

Svaret på frågan är lite enklare, för White är ett billighetsmärke som gick ut på att slänga ihop ett antal mer eller mindre anpassade delar till en cykel utan hänsyn taget till delarnas individuella utformning. Till exempel var ju framväxeln helt åt skogen hopsatt med en naken wire hängande tvärs genom cykeln till nöds monterad så effekten skulle kunna gå fram till växelföraren. Så hade inte tillverkaren av växeln tänkt sig det hela, så mycket var klart. Vevpartiet var av en typ som jag inte minns namnet på, men som inte var så lyckad överhuvudtaget. Jag fick ha med mig en insexnyckel av större modell för att kunna dra åt vevpartiet med jämna mellanrum, annars hoppade vevarmen av från sina splines och i utvalda tillfällen kunde det vara totalt livsfarligt! White var genomsyrad av skumma konstruktioner och jag kan säga att dessa två cyklar inte låter sig jämföras på något vis, ens på olika dagar! Min nya Canyon Neuron 6.0 är definitivt bättre i alla avseenden

Anna frågar: Du har ju fler friluftsintressen än cykling. Vad har du hunnit med mer än att cykla?

En av mina mest givande och intressanta sysselsättningar utöver cykling är geocaching. I somras fick jag det stora nöjet att lägga fyra nya länder till min souvenirsamling: Polen, Tjeckien, Österrike och Italien. I Polen blev det flera stycken alldeles i anslutning till vårt dystraste men lärorikaste sommarminne – Auschwitz-Birkenau. Det var inte utan att man fick ännu mer känsla av detta gigantiska fångläger när man stod utanför stängslet och tittade på vägen som passerade det. I Tjeckien spädde vi på med flera cacher i anslutning till Nove Mesto na Morave och flera stycken inne i Prag, bland annat en geocache som var tillägnad John Lennon. En hel vägg med graffiti på temat intill vilken en liten container var gömd. I Sölden hittade vi en precis efter att vi hade klivit av den fina kabinliften. I Italien hade vi bland annat en intill ett litet stenkapell uppe i bergen. Den gamla klassiska klyschan att Geocachingen tar en till platser man i andra fall aldrig skulle fått se är verkligen sann ut i minsta detalj.

Vi tog en geocache vid Tösse Kyrka

Erik frågar: Inom vilket område tycker du att du har utvecklats mest under året?

Jag får nog säga att jag har blivit lite starkare tekniskt, men jag har fortfarande otroligt mycket kvar att lära mig. En del saker kommer jag kanske aldrig att kunna. Att balansera på bakhjulet är en förmåga som för mig framstår som barnsligt enkel egentligen, men jag kan inte förmå mig till det! Jag har blivit lite modigare vid drop (när man kör ut ifrån en avsats) men där finns också en hel del att lära sig! Jag kör ju t.ex. mycket lättare utför tre trappsteg nu. Det finns en liten trappa jag brukar hoppa utför hemmavid. Nedför trappor är en annan grej jag har lärt mig att göra. Kör t.ex. nedför trapporna vid Vingen i Amhult Centrum. Första gången var det lite med hjärtat i halsgropen, men det gick riktigt bra. Stenkistor har jag också lättare för nu än förr, bara de inte är alltför stökiga.

Anna frågar: Vad är det viktigaste med cyklingen för dig? Varför?

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i lagsporter, vilket har sin grund i ett ganska ensamt liv som liten. Vi flyttade och jag fick byta skola mitt i min känsligaste period när jag precis hade börjat etablera en liten vag kamratskara. Mina nya skolkamrater var redan helt bekanta med varandra och jag hamnade lätt utanför. Inte lättare att ta sig in i lagsporter med den förutsättningen. Jag utvecklade snabbt en förkärlek för de flesta sysslor man kan ägna sig åt som enstöring. Cykling passar ju perfekt in i den kategorin, och jag tyckte alltid om att sitta på en cykelsadel och mata kilometer på en landsväg (som helst inte var för trafikerad). Jag hade en lagom runda jag brukade köra längs med Landvettersjön vidare uppför den långa sega backen mot Öjersjö och tillbaka till Mölnlycke och hem. En nätt liten runda på 2,1 mil. Cykling har alltid gett mig den möjlighet till egna tankar och kontemplation jag alltid längtar efter.

När jag senare i livet är med sonen på cykelträning i Skatås kommer andra bitar in som jag av förklarliga skäl haft rätt sparsamt i livet, mest den sociala biten. I samvaron med andra cyklande föräldrar har vi fått till ett härligt gäng och riktigt trevligt umgänge, inte bara under cykelträningarna i Skatås utan även vid andra tillfällen!

Ett härligt gäng ungdomar och föräldrar vid SM i Värnamo

Cyklingen har fyllt mitt liv med flera positiva saker, och då har jag inte ens börjat på hälsobiten som ju givetvis är den viktigaste.

Anna frågar: Vilken är bästa bilden på dig från 2018? Varför väljer du just den bilden? Var det någon bild som du fick välja bort?

Den frågan var nog svårast att svara på! Jag har haft en profilbild på facebook rätt länge som blev gjort när vi cyklade ”downhill” i Idre. Då vägde jag 20 kilo mer än jag gör nu, men såg ändå rätt sportig ut – på bilden i varje fall. En annan bild av mig är en selfie jag gjorde efter att ha gjort Hisingen Runt som en del av Göteborgsklassikern. Det var nog för övrigt en duktig kandidat till det roligaste jag gjorde det året. Dessa bilder var ju inte från året så de faller ju bort automatiskt. Just därför är kanske frågan svår! Hittade en bild från Sölden när jag sitter uppsmetad på en doserad plankkurva… den bilden symboliserar ju mitt härligaste minne med sommarsemestern. Mitt val faller nog ändå på en bild när jag står med min cykel utanför vår klubbstuga i Skatås med min nya Canyonjacka på mig. För en gångs skull är jag rätt nöjd med min profil och känner att jag äntligen kan titta på mig utan att tänka ”Tjockis”.

Min favoritbild från året med min fina Canyon-tröja

Anna frågar: Är det något du tycker är viktigt som jag glömt att fråga dig om? Det slår jag ihop med en av Eriks frågor: Vilket långlopp var roligast att köra – Bockstensturen, Dalsland XC eller något annat? Jag svarar Annas fråga som kom först: Jag kanske saknar frågan om hur det var att cykla Bockstensturen eller att göra tävlingen på CK Master på våren.

Jag börjar med tävlingen på CK Master. Jag tror aldrig att jag någonsin kommer att bli någon tävlingscyklist! Det jag finner i cyklingen gör jag så gärna utan att mäta mig med andra, även om det är fantastiskt roligt att få betyget av Markus att man ser bra ut när man sitter på testcykeln i Partille på vintrarna! Det jag tycker är roligt med cyklingen nu för tiden det är otvetydigt den sociala biten! Att släpa med sig stolar, filtar, verktygsväskor, fikasäck och pinaler för att delta i en tävling i Västgötacupen och få träffa alla andra i och utanför klubben och heja fram alla glada ungdomar, det hör till de absoluta höjdpunkterna i livet! Det var kul att tävla trots allt – jag upplevde en seger över mig själv när jag sist av alla rullade över mållinjen på tävlingen i våras! Då kändes det också att jag kunde få vara en i gänget fast jag var långsammast! Då och där kändes det tydligast att det som räknas i cykelsporten på den nivån är just den sociala biten!

Dalslands XC var nog första riktigt stora tävlingsevenemanget jag var på efter Hisingen Runt. Det var långt att ta sig till Bengtsfors men väl värt resan tycker jag! Det var väl organiserat och flexibelt – märkte jag när jag kunde anmäla mig sent och ändå få ut startnummer tillsammans med min fru. Erik valde att köra tillsammans med Fredrik Silverbåge från klubben och kom i mål en halvtimme innan oss. Det mysigaste med det loppet ingick kanske inte som en aktiv del i arrangemanget men tanken har nog funnits hos arrangörerna – start och mål låg i direkt anslutning till ett trevligt café där vi satte oss efter loppet flera familjer från CK Master och glassade!

På Bockstensturen var jag inte långsammast trots att jag inte ens hade tagit i särskilt mycket. Men Bockstensturen hör till de sociala upplevelserna. Det är att mingla med en massa folk man inte känner och kolla runt i tälten och titta på produkter kanske, och käka nån läskig mojja med makaroner och nån odefinierbar tomatpuresåsröra med skinkbitar i. I folkmassan hittar man alltid någon man känner, oftast från klubben och så blir det snart en liten CK Master klick som påminner mycket om Västgötacupen.

Frågan då – vad var trevligast och vad kommer jag ihåg mest? Kan nog inte svara på den frågan då jag ärligt talat inte kan hitta något som sticker ut. Bockstensturen i den korta versionen vi körde gick på stigar som var torra och inte alltför tekniska. Dalslands XC var tuffare tekniskt, men jag vurpade inte så många gånger som jag gjorde på CK Masters race. Minnena runt talar mycket för caféet i Bengtsfors, men själva loppen tar nog Bockstensturen hem tror jag.

Jag och Anna inför starten i Bockstensturen

Jag avslutar med Eriks två sista frågor.

Erik frågar: Vad är ditt favoritpass? intervallpass, långa pass eller något annat?

Ingen säger nog att den uppskattar intervallpass då de hör till den högintensiva träningen efter vilken man behöver mest vila. Samtidigt har jag förbluffats över vad jag klarar av utan att min hjärtfrekvens blir överdrivet hög! Efter en intervallbacke har jag legat på 155 i puls – vilket jag har tyckt var väldigt lågt. Jag blev lite nyfiken och har faktiskt dammat av min gamla pulsklocka – och då fick jag både läsa på en gammal bruksanvisning jag fick leta efter på nätet – och dessutom läsa på lite om maxpuls och hur man räknar ut den.

Tydligen skall man inte som lekman bestämma sin maxpuls utan det skall göras med en tränares överinseende. Nån sån har jag inte så jag bestämde mig för en bra formel. I instruktionsboken stod faktiskt en, som jag tog. Min maxpuls ligger på 170 enligt den formeln. Maxpulsen skall normalt sjunka med ett slag i minuten varje år äldre man blir. Det innebär alltså att när jag är 225 år ligger min maxpuls på 0 slag och jag borde vara död… kan nog stämma rätt bra.

De passen jag gillar mest är lågintensiva distanspass som typ Bockstensturen eller Hisingen Runt. De bygger oftast på att det är härligt väder. Det har det för det mesta varit än så länge.

Erik frågar: Vad skulle du helst göra om? Europa-resan, något långlopp eller något annat kul?

Jag kan tänka mig att nästa års planer kanske innehåller en kombination utav husbilscamping, långlopp, Västgötacupslopp – lite turistaktiviteter… förhoppningsvis mycket downhill och sådant! Jag är öppen för allt! Måste jag välja bara en sak blir det lätt Europaresan som jag tycker innehöll allt det jag räknade upp!

Vår behändiga lilla husbil

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.