Världscupen i skidor i Ulricehamn

När jag i höstas förstod att det skulle bli världscup i skidor i Ulricehamn så undrade jag lite över om det verkligen skulle fungera. Framför mig såg jag ett Ulricehamn med 7-8 plusgrader och regn och ett skidspår som var smalt så att det inte går att komma förbi, blöt snö och två kilometer lång bana.

Det vi mötte när vi kom till Ulricehamn i går morse var något helt annat…

Arrangörerna hade förvarnat och tydligt meddelat att man skulle vara där i mycket god tid. Vi försökte lyda rådet och klev upp vid fem på morgonen. Med fyllda termosar, bredda smörgåsar och en rejäl fruktpåse anlände vi lite efter åtta. Vi hamnade på en parkering i utkanten av stan där gratisbussar tog oss närmare Lassalyckans skidstadion. I ett lämmeltåg med 30000 andra människor tog vi oss via ett snabbesök på BajaMajorna ut i skogen för att hitta en bra plats att se allt ifrån. Vi hamnade på en publikplats som kallades Kraftledningsgatan och hade turen att hitta en sträcka där vi kunde stå längst fram vid banan.  Mitt emot oss hade vi både norska och svenska supportrar i flera led. Redan när damåkarna kom runt på sina uppvärmningsvarv så steg jublet bland publiken och stämningen var härligt positiv. Jag fixade och testade lite med kamerorna innan loppet startade på riktigt.

Kl 10.30 hörde vi jublet från stadion när åkare efter åkare gav sig iväg på sina 10 km fristil. Var jublet högre så var det en svensk åkare. Banan var 5 km och skulle köras två varv. När någon av åkarna i det svenska landslaget var på gång steg ljudvolymen i skogen rejält. Publiken hördes mycket mer än vad man märker av när man tittar på TV i vanliga fall. Något annat som är skillnad mot att se loppen på TV är att det går otroligt mycket fortare i verkligheten och man får en helt annan känsla för vilka farter det handlar om när de susar förbi. Det som däremot är svårt att ha koll på i skogen är hur det går i loppet. I TV är man bortskämd med mellantider och olika jämförelser och man ser åkarna på olika platser med hjälp av ett antal kameror. Här var internet i princip utslaget och några publikgrannar som lyckats lyssna på radio i var sin lur kunde meddela att Björgen vann före Pärmakoski och Kalla. En bra start och vi i publiken hade hjälpt till att heja på så mycket vi kunde.

Sen var det en rejäl paus innan det var dags för herrarnas lopp. Vi hade plockat med oss campingstolar som vi fick nytta av nu. Först åt vi matsäckslunch med smörgåsar, varm choklad, te och kaffe. Runt omkring var det en och annan grilleld som tändes. Många passade på att röra på sig och besöka kiosktält mm. Vi hann också fylla på med lite sötsaker och samtalade med publikgrannarna för att få tiden att gå. När klockan började närma sig två så började herråkare från de olika länderna åka förbi på sina uppvärmningsvarv.



Vid två drog loppet igång. Nu var det 15 km fristil som gällde så herråkarna fick man se tre gånger. I damernas lopp saknades Stina Nilsson och Anna Haag som valt att vila och träna inför VM om ett tag. I herrarnas lopp var alla de kända svenska åkarna med. Vi i publiken fortsatte att heja fram åkarna. Man hejar och applåderar så klart alla åkarna men applåderna och jublen blev tydligt högre när någon av de svenska landslagsåkarna susade förbi. Vi fick reda på att canadensaren Alex Harvey vann före norrmannen Sundby och Hellner. En ny pallplats att glädjas åt.

När pallplatserna var fördelade och de flesta i mål var det dags att packa ihop för att ta sig mot bilen. Övergången från publikplatsen kunde inte öppnas innan alla åkare passerat för tredje gången. En islänning låg sist och hundratals i publiken hjälpte honom mot mål genom att göra ”vulkanen”. Sen var det bara att följa lämmeltåget tillbaks till stadion ut till bussarna mot parkeringen och bilen för att ta sig hemåt. En halvtimmes extra restid blev det eftersom riksväg 40 var avstängd p.g.a. en krock.

Världscupen i Ulricehamn var verkligen hellyckad. Soligt och fint väder med temperatur runt nollan, en organisation som flöt på smidigt hela dagen trots att befolkningen i staden måste ha fördubblats eller ännu mer. Dessutom känslan av att få se världscupen live och inte bara genom tv-rutan med alla fantastiska åkare från Sverige och andra länder. Alla man träffade, både publik och de som arrangerade var trevliga och glada. En toppendag!

1 Comment

  1. regina-phalange
    30 januari, 2017

    Men vad kul, var ni också där?! Jag var där på söndagen och såg stafetten.

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to top