Oops! It appears that you have disabled your Javascript. In order for you to see this page as it is meant to appear, we ask that you please re-enable your Javascript!

Fuerteventura – geocaching och trailrunning

Geocaching på Fuerteventura bjuder på en hel del utsikter, åtminstone om man som vi geocachar runt La Pared. Den första cachen vi gav oss på ledde oss upp på en kulle intill byn. En vacker utsiktspunkt över La Pared och havet. 

Vi började en cykeltur inåt bergen när vi hade sett markförutsättningarna överallt. Det var mycket sand och löst grus. Vi insåg snart att om vi ville ha fast mark under hjulen var det bergen som gällde. In på en grusväg började vi leta efter småstigar. Snart hittade vi en gammal flodfåra med relativt fast och flat botten. Den smalnade dock av och förlorade sig i en massa snår så vi fick överge den till förmån för grusvägen igen.

Det var dock inte så långt till den första cachen så vi ställde cyklarna och trampade upp på kullen. Vi skulle tydligen ända upp på toppen av den. Det var rätt brant och lös sand blandat med lavablock. Vi tog oss dock upp, och cachen hittades lätt.

Första geocachen på Fuerteventura gav en souvenir som bonus!
Groundspeaks souvenir till den som geocachar i Spanien

Vi upptäckte senare att den som kommer till Spanien och tar sin första geocache i landet får en souvenir i sin samling! Erik och jag fick den här. Vi tog oss nerför kullen efter en snabb visit högst uppe på toppen. Färden gick vidare och vi hamnade mitt i en getfarm med osttillverkning. Vi hamnade mitt inne på ägorna därför att vi försökte hitta stigar vid sidan av vägen. Vi tog oss försiktigt därifrån för att inte störa och ut på vägen igen. Den övergick snart i asfalt och vi fann oss snart i en by. Snart var vi ute på den stora vägen (FV-605) men vi ville ha småvägar ju. Vi tog av ut mot havet och upptäckte den lila stigen – som fanns med på en av våra kartor över leder vi hade fått. Bra tänkte vi och tog in på den. Det låg en cache längs denna stigen och den ville vi ju ta!

Stigen slingrade sig på bergssluttningar avbruten av djupa raviner och rullgrus. Det blev råddigare och råddigare. Till slut kom vi till ett ställe där vi stannade och skickade iväg Erik utan cykel för att rekognoscera. Vägen gick nämligen farligt nära ett stup och det sluttade betänkligt ner mot avgrunden. Det kändes så där att leda cyklarna där. Stigen var smal och vid sidan var det rullgrus som sagt. jag målade upp en dramatisk bild för mitt inre av oss där vi hängde på stigen med cyklarna dinglande ut över stupet i valet att behålla dem eller släppa greppet för att rädda livhanken.  Erik rapporterade att stigen blev ännu värre runt kröken så vi bestämde oss för att avbryta och ta oss tillbaka. Det här var en vandringsled bestämde vi oss för, och ingen cykelled.

Vi hittade dock en bättre väg fram till den hägrande cachen. En bred och generös grusväg från stora vägen tog oss hela vägen fram till cachen. Den här geocachen bjöd även på en TB-stämpel i loggboken som vi kunde logga! När vi fortsätter att cacha märker vi att de flesta cacher häromkring är utlagda av en tysk geocachare med svaghet för utsikter.

Cache nummer 2 – inte helt lätt att nå norrifrån… men söderifrån var det lätt!
I cache nummer 2 hittade vi en TB-stämpel!

Efter att vi hade tagit den rekognoscerade vi vidare på den lila stigen som vi hade återupptäckt här. Nu var den vänligare till karaktären, och vi hittade faktiskt en vägsträcka som vi kom att besöka minst tre gånger till under vår vistelse. Nu var vi dock trötta så vi tog oss tillbaka till stora vägen för snabb hemfärd.

Dag två tänkte vi besöka en by lite söderut och även ta en cache där intill. Byn var inte mycket att se – ett par hus och ett garage. Naturen hade gått över mer till sand och gult grus istället för mörkbrunt lavagrus. Även denna geocache hittades lätt! Bland de ljusgula stenarna låg det en enda svart sten! Gissa var man tittade…

En liten stunds vila medan en logg fylls i.

Nästa cachetur tar oss söderut på sand/lava-vallarna vid havet som regelbundet genomskars av vad som måste vara frånflöden när det en gång regnar på ön. Det händer inte så ofta. Dessa dalar mellan vallarna hade oftast små stigar som var utmarkerade med små rösen på toppnivån. Det var bara att trampa ner och upp igen.

Ner och upp genom dalarna söderut längs stranden.
Anna på väg ner i en dal…

Vi tar oss fram till cachen som skulle visa sig vara lite lurigare. Första försöken efter att ha läst ledtråden missledde mig till ett buskage i närheten. Ledtråden antydde att det var enda växtligheten i närheten. Koordinaterna var inte jätteprecisa, och det var faktiskt inte helt tomt på växtlighet. Det hela låg i en sluttning med sand och rullgrus så det var ett litet äventyr bara att leta efter GZ.

Jag fick ett infall och började titta under hyllorna i sandstenen och hittade något misstänkt… instinkten skall man aldrig förakta! Visst var det där den var! Synd och skam att lämna en DNF tänkte jag. Enda DNF-en på Fuerteventura var en cache som hade varit borta länge och alla loggarna var DNF-er. Här brydde vi oss inte ens.

Trailrunning har vi inte ägnat oss åt alltför mycket Erik och jag. Det hade väl aldrig förespeglat mig att jag skulle ut i ett ökenlandskap för att jogga – men så blev det! Riktigt trevligt var det dessutom. Vid ett vattenhål skrämde jag upp ett fyrtiotal svartbukiga flyghöns och hade turen att skrämma dem precis rakt emot Anna som gick och vegeterade i buskarna inte långt därifrån.

Vi påbörjar den korta gröna trailen c:a 2.8 km.
När vi kommer upp i buskarna står Anna där och tar emot oss.

Vi sprang raskt vidare och mötte Anna på vägen. Vi fortsatte mot rummet och duschen, och senare mot poolen för att svalka av oss ytterligare. Erik börjar skaffa sig en riktig vattenvana nu och är inte det minsta rädd för att komma under vattenytan! Vi var nästan mest under ytan hela tiden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to top